USA:s ekonomi har utvecklats förvånansvärt positivt sedan börsturbulensen under sensommaren. Det som brukar hända, men som inte ser ut att ha hänt denna gång, är att både företag och hushåll sparar markant mer på grund av att framtiden upplevs som mer osäker. När sparandet stiger stagnerar eller faller konsumtionen samtidigt som företagen senarelägger investeringar. Detta har inte blivit fallet denna gång i USA. Trots att amerikanernas prisjusterade inkomster har fallit sedan i februari i år har konsumtionen ökat. Nyckeln är förstås en nedgång i sparkvoten! Amerikanska hushåll sparar alltså klart mindre nu än för 6-9 månader sedan. Att USA:s finansiella system mår förhållandevis bra, trots skuldkrisen i Europa, gör att amerikanska hushåll kan göra det de är bäst på: att glömma morgondagen och "shop 'til you drop" (även om det inte är uthålligt, förstås). Samtidigt hålls investeringsaktiviteten under armarna just nu på grund av att avdragsrätten för investeringar försämras betydligt under 2012. Företag, som rimligtvis också de blivit positivt överraskade av att amerikaner inte sparade mer under hösten, väljer därför att investera nu istället för i framtiden. Rimligtvis kommer viktiga ISM manufacturing hålla sig uppe på goda nivåer även i december och kanske även i januari.
EMU: The road to hell is paved with good intentions
I Europa har EMU:s ledare, ledda av Tysklands Merkel och Frankrikes Sarkozy, sjösatt sällan skådad domedagspolitik som trots goda intentioner snudd på ser ut att maximera lidandet i den så kallade "periferin". Alla länder ska spara samtidigt genom finanspolitisk åtstramning. Alla länder ska stärka sin konkurrenskraft. Att även Tyskland ska ägna sig åt detta gör att "periferin" kommer att få det ytterst svårt att komma ikapp, och det är den relativa utvecklingen Tyskland vs. resten som spelar roll. EMU:s ledare har sedan dec-2009 feldiagnostiserat krisen. Det handlar inte om sviktande budgetdisciplin. Det handlar om konkurrenskraft och "balance of payments". Nåja. ECB häller pengar i banksystemet så att trycket på bankerna att minska sina balansräkningar minskar. Oavsett ECB:s olika faciliteter kommer vi även fortsatt se tuffare kreditvillkor i EMU-området i takt med att banker som ej kan låna på marknaden försöker städa i sina balansräkningar för att uppnå myndigheternas och marknadens krav. Strävan från bankerna att minska sina balansräkningar gör, och kommer göra, det svårare att låna, främst för små och medelstora företag, men även hushåll kommer att drabbas. Kreditåtstramning kombineras med finanspolitisk åstramning. En depression kan följa, med stigande sociala spänningar som följd.
Sverige: balansräkningspress även här
Svenska banker utsätts för liknande tryck som de i Europa. Marknaden belönar banker som håller hårt i sina pengar, som har stora likviditetsreserver och som har höga kärnkapitalrelationer. De styrande här i landet har, utöver tuffare krav i form av Basel-3, flaggat för att införa ett golv för riskvikterna på både företags- och bolån, dvs öka kraven på det det kapital som bankerna reserverar för eventuella förluster (se DI.se, Redeye samt FI). De finansinstitut som historiskt sett har haft minst förluster på sina bolån p.g.a. sund kreditpolicy ska nu i praktiken straffas för detta. Nåja. Allt annat lika leder höjda riskvikter till att RWA/riskvägda tillgångar/balansräkningen expanderar, vilket gör att incitamenten för bankerna att krympa sina balansräkningar genom minskad utlåning förstärks ytterligare. (Jag är fullt medveten om att jag använder begreppen slapphänt nu, men bear with me...)
Lite enkla rövarkalkyler av en icke-bank-analytiker som ska hinna med ett blogginlägg innan utgång gör gällande att en storbank som, innan nya riskvikter diskuterades, hade möjlighet att öka sina riskvägda tillgångar med 6% till 2015. Med höjda bolånevikter översätts detta till en balansräkningskrympning på 7%, lägger vi på höjda riskvikter för företagslån talar vi 23%! Om vi dessutom lägger på en kontracyklisk buffert (förvisso osannolikt) som nämns av de styrande blir siffrorna -12%, -23% samt -36%. (Siffrorna ovan utgår dessutom från att bankernas intjäningsförmåga inte används för att bygga upp kapitalnivåerna.)
Det ser hursomhelst ut att bli svårare för alla som är beroende av bankfinansiering att låna pengar framöver. Stora företag som själva kan emittera obligationer på kreditmarknaderna klarar sig. Glöm bort att finansiera ett nytt kök genom belåning, glöm bort att resa på kredit. Glöm bort överkonsumtionen vi har sett de senaste 5-10 åren. Bostadspriserna kommer knappast kunna börja stiga. I en strukturomvandling likt den ovan kommer också Riksbankens reporänta att bli mindre potent för att styra ekonomin än vanligt. Åtskruvad kreditkran är en förklaring till att bolåneräntorna i Sverige är "förvånansvärt" höga. Tuffare kreditvillkor är också en förklaring till att svensk konsumtion utvecklats betydligt svagare än "väntat" under nästan hela året, även om den modellbundna Riksbanken främst skyller på börsfallen i juli och i augusti.
Slutsats: konjunkturutvecklingen lär bli markant sämre "än väntat" även i Sverige under kommande år(*).
*) Eller kommer myndigheterna att inse konsekvenserna av ovan skeende och backa? Möjligt, men empirin talar för att de inte vänder förrän de står inför fullbordat faktum.
Svenska bostäder - en kanske inte så säker investering trots allt?
Makrofjanten önskar er alla en riktigt...
