Det luktar 1930-tal, sjösätter Européerna århundradets policymisstag?

Undertecknad är så konjunkturbaissig att han nästan faller ned från soffan. Förvisso har USA-data överraskat positivt i ett par veckor, vilket gett hopp om att USA:s ekonomi kanske undviker recession. Septembers "starka" siffror kan dock till viss del ha att göra med att proppar i den globala försörjningskedjan post-tsunami nu har släppt. Exempelvis var detaljhandeln i USA mycket stark p.g.a. en rejäl studs i försäljning av japanska bilar. Sedan i april har det varit brist på japanska bilar p.g.a. tsunami- och kärnkraftstragedin i mars. Tills nu. Även Europeisk data har på sina håll inte varit lika eländiga som väntat, till viss del av samma skäl (se exempelvis Italiensk industriproduktion i augusti).

Bättre data motiverar multipelexpansion på börserna på grund av att de upplevda recessionsriskerna minskar. Det kan nog hålla i sig ett tag om inte Européerna sjabblar bort sig i helgen.

Århundradets policymisstag?
Blickar vi framåt känns det dock som att Européerna strävar efter att återupprepa 1930-talets depression. Då, i USA, krympte mängden pengar i omlopp eftersom hushållen tog ut sina pengar ur bankerna, vilket framkallade "bank runs" vilket spred sig över landet. En ökad kontantandel hos hushållen översätts direkt till att den monetära multiplikatorn krymper. Under några år på 1930-talet krympte mängden breda pengar (M2) med en tredjedel. Finns det färre pengar i omlopp går det helt enkelt inte att hålla aktiviteten vid liv vid samma nivå som förut...

Nuförtiden fungerar dock bankväsendet annorlunda. Istället för kassakrav och kontantandelar bestäms den monetära multiplikatorn av bland annat kärnkapitalrelationer och kraven på desamma. Bankernas kärnkapital påverkas nu negativt p.g.a. recessionen i EMU-området och p.g.a. nedskrivningar av värdet på statsobligationer (Grekland, Portugal, Irland, Spanien, Italien...) Om banker tvingas ha högre kärnkapitalrelationer av reglerare kommer de, i strävan att stärka sina kapitalrelationer eller för den delen bibehålla räntabiliteten på eget kapital, krympa sin balansräkning. Det är vid dagens aktievärdering oaptitligt att nyemittera aktier.

Effekten blir tyvärr samma som under 30-talets depression. Bankernas balansräkningar krymper, det blir svårare att låna även för kreditvärdiga företag och hushåll, och det blir också allt annat lika dyrare att låna.

Sverige står inte isolerat. Marknadstryck, regleringar (Basel-3), Finansinspektionens tal om höjda riskvikter på bland annat bolån, Finansminister Borgs höga tonläge och tal om bankers "riskabla" finansiering i utländsk valuta, allt verkar åt detta håll just nu. Banker och bolåneinstitut har redan skruvat åt kreditkranen i Sverige och kommer att skruva åt den ytterligare framöver. Detta bådar illa för företag och hushåll, främst de med sämre kreditvärdighet. Det har också negativ bäring vad gäller den svenska bostadsmarknaden. Ligger du med rörlig (3-mån) boränta är det möjligt att du står inför både höjda räntekostnader och svårigheter att faktiskt rulla lånet vidare under kommande år om det vill sig illa.

Grundläggande nationalekonomi kan faktiskt ta oss en bit på väg i att förstå sambanden.
Kvantitetsrelationen säger oss som bekant att PQ=MV, där P = prisnivå, Q = kvantitet (BNP-volym), M=mängden pengar och V=omsättninghastigheten på pengar.

V, omsättningshastigheten, kan sägas minska på grund av att kärnkapitalet urholkas av kreditförluster & nedskrivningar på statsobligationers värde. Till detta ska vi nu lägga myndigheters strävan att ålägga bankerna höjda kapitalkrav. År 2009/2010 diskuterade de att göra det omvända, att minska procyklikaliteten...