Joschka Fischer, f.d. utrikesminister i Tyskland, skriver läsvärt att "Europa försöker släcka skuldkrisbranden med bensin" och poängterar att den av tyskarna föreskrivna medicinen nu tydligt krockar med både verkligheten (medicinen gör patienten sjukare) och demokratin (folket accepterar inte en upprepning av den stora depressionen).
Lösningen, som varit kände länge, är att EMU till slut blir en finanspolitisk union, med gemensam finanspolitik och regelverk samt gemensamma obligationer, dvs eurobonds. Alternativet är att hela unionen så småningom imploderar (när skuldtyngda länder tvingas, eller väljer, att "exitera"). Implementationen av en finanspolitisk union innebär dock demokratiska problem. Tyskar är trötta på att rädda Sydeuropa, och sydeuropéer är trötta på tyskarnas medicin - speciellt då den inte fungerar.
Demokratiproblemet beror, tror jag, till stor del på att Europas politiker inte behandlar väljarna som vuxna, utan istället hänför sig åt rutten populism. Kanske skulle acceptansen för räddningspaketen bli högre om väljarna förstod att Tyskland faktiskt - som nation - lånat ut pengar till Sydeuropa (alt. PIIGS-länderna)? Lånar man ut slapphänt, till företag, hushåll, eller nationer som visat sig vara insolventa, bör man rimligtvis acceptera förluster.
Fischer avslutar med en tänkvärd kommentar: "Tyskland förstörde sig självt och den Europeiska ordningen två gånger under 1900-talet. Sedan övertygade Tyskland Väst om att landet hade lärt sig sin läxa. Bara då kunde Tyskland återförenas. Det vore både tragiskt och ironiskt om ett förenat Tyskland, denna gång med de bästa intentioner, förstörde den Europeiska ordningen en tredje gång".
Den mest akuta frågan man måste ställa sig i dagsläget är huruvida länder som Italien, Portugal och Spanien står inför massiva "bank runs", det vill säga att hushållen bestämmer sig för att ta ut/flytta sina pengar från banker i dessa länder till länder som Tyskland. Frågan aktualiseras av utvecklingen i Grekland, där valet i juni till viss del handlar om landets medlemskap i EMU-området.
Vad är uppsidan med att hålla sina euros i t.e.x en spansk bank? Många banker är sannolikt insolventa p.g.a. ickerealiserade förluster relaterat till landets bostadsmarknadskrasch - se fallet Bankia. Givet nuvarande ekonomiska politik i EMU är sannolikt landet Spanien insolvent. Staten kan då inte på ett trovärdigt sätt rädda sitt banksystem utan hjälp utifrån. Det finns alltså ingen uppsida.
Brasveden är samlad i Europa, Greker och Tyskar har hällt bensin över halva kontinenten. Nu saknas bara en gnista.
Eurobonds kräver väl troligen överstatlighet till en mycket större grad och starka maktmedel för att se till att det inte blir en tragedy of the commons. Europa har inte varit så delat på decennier så det känns väl inte sannolikt.
SvaraRaderaStukturellt för avvikande länder i södra europa bör lämna EMU för det känns inte hållbart i vilket fall. Om de måste ställa in betalningarna så kan det ändå vara värt det, för då får de en ursäkt att rensa upp och få en nystart om några år istället för att sakta kvävas av eftersatt konkurrens mot norra EU.
Jo, för att tyskarna ska gå med på eurobonds måste de också få styra. Och de som ska bli räddade måste gå med på att styras... Jag tänker mig att tyskarna, när krisen intensifierats tillräckligt, ändå går med på intermediära lösningarna. Pseudo-euro-bonds (långa LTRO:s, ESM med hävstång via ECB, etc). Går de inte ens med på detta så blir det inte bara Grek-exit, det blir snart Spanien-exit och kanske även Italien-exit. Kostsamt. En "liten" Grek-exit kan lätt komma att kosta EUR1000bn...
SvaraRadera