Förstör Tyskland Europa en tredje gång på 100 år?

Joschka Fischer, f.d. utrikesminister i Tyskland, skriver läsvärt att "Europa försöker släcka skuldkrisbranden med bensin" och poängterar att den av tyskarna föreskrivna medicinen nu tydligt krockar med både verkligheten (medicinen gör patienten sjukare) och demokratin (folket accepterar inte en upprepning av den stora depressionen).

Lösningen, som varit kände länge, är att EMU till slut blir en finanspolitisk union, med gemensam finanspolitik och regelverk samt gemensamma obligationer, dvs eurobonds. Alternativet är att hela unionen så småningom imploderar (när skuldtyngda länder tvingas, eller väljer, att "exitera").  Implementationen av en finanspolitisk union innebär dock demokratiska problem. Tyskar är trötta på att rädda Sydeuropa, och sydeuropéer är trötta på tyskarnas medicin - speciellt då den inte fungerar.

Demokratiproblemet beror, tror jag, till stor del på att Europas politiker inte behandlar väljarna som vuxna, utan istället hänför sig åt rutten populism. Kanske skulle acceptansen för räddningspaketen bli högre om väljarna förstod att Tyskland faktiskt - som nation - lånat ut pengar till Sydeuropa (alt. PIIGS-länderna)? Lånar man ut slapphänt, till företag, hushåll, eller nationer som visat sig vara insolventa, bör man rimligtvis acceptera förluster.

Fischer avslutar med en tänkvärd kommentar: "Tyskland förstörde sig självt och den Europeiska ordningen två gånger under 1900-talet. Sedan övertygade Tyskland Väst om att landet hade lärt sig sin läxa. Bara då kunde Tyskland återförenas. Det vore både tragiskt och ironiskt om ett förenat Tyskland, denna gång med de bästa intentioner, förstörde den Europeiska ordningen en tredje gång".

Den mest akuta frågan man måste ställa sig i dagsläget är huruvida länder som Italien, Portugal och Spanien står inför massiva "bank runs", det vill säga att hushållen bestämmer sig för att ta ut/flytta sina pengar från banker i dessa länder till länder som Tyskland. Frågan aktualiseras av utvecklingen i Grekland, där valet i juni till viss del handlar om landets medlemskap i EMU-området.

Vad är uppsidan med att hålla sina euros i t.e.x en spansk bank? Många banker är sannolikt insolventa p.g.a. ickerealiserade förluster relaterat till landets bostadsmarknadskrasch - se fallet Bankia. Givet nuvarande ekonomiska politik i EMU är sannolikt landet Spanien insolvent. Staten kan då inte på ett trovärdigt sätt rädda sitt banksystem utan hjälp utifrån. Det finns alltså ingen uppsida.

Brasveden är samlad i Europa, Greker och Tyskar har hällt bensin över halva kontinenten. Nu saknas bara en gnista.

Fru Merkel "flip-floppar" om Grekland ännu en gång

Kapitlet Grekland i den Europeiska skuldkristragedin har fått flera nya sidor skrivna bara under den senaste veckan. Den sannolikt viktigaste händelsen var att förbundskansler Angela Merkel åter förefaller ha mjuknat inför ECB:s och Frankrikes hårdnackade motstånd mot att den privata sektorn bär en (för) stor börda i nästa räddningspaket av Grekland.

Marknaderna reagerade positivt efter att Frankrikes Sarkozy och Tysklands Merkel tycktes nå någon slags överenskommelse vid sitt möte tête-à-tête igår. Se exempelvis WSJ i frågan.

Att jag kallar Merkel en flip-flopper beror förstås på att Tyskland rapporterades ha mjuknat så sent som den sista maj, se Marketwatch. Några dagar sedan dök finansminister Schäuble upp som en gubbe i lådan och krävde riktigt hårda tag, varpå marknadsoron eskalerade...

Bild lånad från Stiina Lindgrens blogg.

Det blir mycket intressant att följa Merkels stöd i Bundestag framöver. Vad säger hennes inrikespolitiska kamrater om att hon viker ned sig inför Sarkozy?

Viktigast just nu är att ECOFIN-mötet i helgen leder till en bekräftelse av Tysklands mjukare hållning, kommer kanske andra länder (Finland? Nederländerna?) stöka till det? Efter ECOFIN-mötet stundar en förtroendeomröstning för Greklands nya regering på tisdag.

EU-obligationer, en rätt bra idé!

Idag presenterade Italiens finansminister Tremonti och Luxemburgs premiärminister (och eurogruppordförande) Juncker ett förslag på gemensamma EU-obligationer.

Via FT Alphaville hittar jag följande citat (dagens citat, makroekonomihumor...):

Is not the Italian finance minister as relevant as the Swiss naval minister?

Ett gemensamt riksgäldskontor
Förslaget från de två innebär att EU inför ett gemensamt riksgäldskontor (European Debt Agency, EDA) som skulle kunna emittera EU-obligationer (E-bonds) för upp till 40% av landets BNP - väl under Maastrichtfördragets tak om statsskuld upp till 60% av BNP. Över tiden skulle en mycket likvid statsobligationsmarknad skapas (lika stor som USAs). En likvid marknad ger låga räntor.

Initialt sett skulle EDA finansiera 50% av EU-ländernas emissionsbehov. Detta ska kunna höjas till 100% i kristider.

Ett institutionaliserande av "defaults" och "haircuts" på obligationer
Det mest intressanta med förslaget är att det skulle institutionalisera "defaults" i EU. EDA skulle erbjuda att byta ut lokala statsobligationer (ex.vis irländska statsobligationer) mot EDA-obligationer mot en rabatt (en s.k. "haircut") som beror på marknadsstressen (t.ex. mätt med CDS-spreadar). Ländernas befintliga statsobligationer skulle därför prissättas utifrån risken att detta kommer att ske. Marknaden skulle disciplinera länder som missköter sig (vilket löser moral hazard-problematiken till stor del).

Ett införande skulle kräva förändrade fördrag
Ett införande skulle kräva förändringar i EUs fördrag - en utdragen process. Det är även oklart i vilken utsträckning som banker och andra finansiella institutioner skulle vara intresserade av att byta ut ex.vis irländska statsobligationer mot EDA-obligationer. Då skulle de befintliga förlusterna behöva föras upp till ytan. Tyskland som är ankarlandet i hela EMU är, och bör, dessutom vara rädda för att landet då sannolikt står inför högre räntekostnader p.g.a. att landet då implicit kommer att garantera mer av EUs skulder, samtidigt som EDAs emissioner sannolikt skulle höja tyska räntor p.g.a. "crowding out".

Strutsbeteendet förväntas fortsätta
EUs respons till den (än så länge mestadels europeiska) skuldkrisen kommer dock sannolikt även framgent att karaktäriseras av att ledarna sticker huvudet i sanden när de inte bekämpar fel problem (ex. likviditet istället för solvens). Så sent som alldeles nyss stack Merkel huvudet djupt ned i sanden när hon sade att "[r]ight now I see no need to expand the fund [EFSF]". Eller... rent tekniskt sett behövs inte mer medel exakt i denna stund, men vore det inte bättre att bli lite proaktiv någon gång? Att förhindra problem tenderar att vara mycket billigare i längden.

Förbundskansler Angela Merkel visas på bilden nedan