Blogginspirationen har varit låg på sistone. Ändå, kanske värt att skriva ned några reflektioner kring de senaste veckornas stimulansåtgärder. Först en upprepning av vad jag skrev den 30:e maj:
Snart sänker ECB räntan ytterligare (-25bp nästa vecka). Kanske förlänger Federal Reserve Operation Twist (QE2.5) redan i juni, även Bank of England och Bank of Japan kommer att utöka sina respektive QE-program. Kina investerar snart i fler oekonomiska vansinnesprojekt. En flygplats till varje medborgare! Snart kommer vi även kunna lägga Grekland och Spanien bakom oss. Om någon månad eller tre. Då! Då blir det dags. Dags att blåsa liv i en ny liten börsbubbla.
En börsbubbla som ger avtryck på realekonomin. Som gör alla glada. Ett tag. Till dess att det visar sig att tryckpressarna även medför kostnader. Att värderingen blev för hög. Att ekonomin inte hjälptes. Tillbaka till steg 1.
Nu är datumet den 15:e september, lite mer än tre månader senare. Världsbörsen har varit i en stigande trend sedan i juni. ECB lovar oändligt penningtryckande vid behov. BoE trycker mer pengar. BoJ lanserar mer stimulanser inom kost. Kina bygger mer infrastruktur. USA:s centralbank har lanserat
penningtryckande plus (QE3+). Den lovar nämligen att, om ekonomin inte tar rejält med fart, att trycka ännu mer pengar. Om det inte hjälper, så kommer den trycka ännu mycket mer pengar. Det inte bara låter spännande, det kommer att bli spännande! Som jag skrev
för ett år sedan:
Vi är några stycken som tycker att QE, kvantitativa lättnader, faktiskt medför en hel del stora kostnader. Exempelvis att råvarupriserna då stiger. Speciellt mat- och bensinpriser klättrar i takt med att dollarn försvagas. Mat- och bensinpriser slår också hårdast mot de fattigaste som behöver mest stöd, medan själva tillgångsköpen till synes ger börsen en högre värdering än den annars skulle ha. Väldigt problematiska fördelningspolitiska effekter med andra ord. Konsumtionseffekterna blir också skeva: "de fattiga" har markant högre konsumtionspropensitet givet en viss inkomstökning än "de rika".
Undertecknad menar att Federal Reserves politik även skapar problem utanför USA, åtminstone i alla länder som har sina valutor knutna till dollarn. Ett land som knyter sin valutakurs till dollarn på ett eller annat sätt importerar USA:s penningpolitik, inte minst genom att deras valutor också försvagas mot allt utom just dollarn.
I dessa länder (och i de flesta andra) kommer mat- och bensinpriser att stiga. Jag tror att detta var en del i den så kallade
Arabiska våren. Även om Wikipedia inte håller med så stiger rimligtvis missnöjet hos arbetarklassen och medelklassen om bensin- och matpriser klättrar kraftigt, såvida folket inte blir kompenserade genom höjda löner förstås. Vän av ordning ska dock ha med sig att detta inte är Fed:s fel, utan snarare är det de lokala politikernas eller den lokala centralbankens fel: de bör helt enkelt sluta knyta sina valutor till dollarn. (Många länder för en överlag vanvettig valutapolitik, detta då dess styrande lyssnar alltför mycket på särskilda intressegrupper). Tror man inte att detta kommer att ske kommer alltså den sociala oron tillta.
Vi kommer att få läsa om hur Saudiarabien använder mer av sina (nya) oljeinkomster för att lugna folket. Men vad gör de länder som inte har några oljeinkomster?
